Ny EU-kommission är inte allt

EU-kommissionen har begränsad makt men rollen är ändå viktig. Den kan föreslå förändringar och den ska övervaka de gemensamma områdena för europeisk politik. Och enligt den nye ordföranden ska Europas tillväxtfrågor stå i centrum liksom den sociala modell Europa står för.

Men det är ett fjuttigt, partiegoistiskt perspektiv över svenska oppositionspolitiker som uttalar sig negativt om kommissionen.
Före sommaren kritiserades Wallström av moderater och andra för att hon deltog i det svenska Europaparlamentsvalet och där uppmanade folk att rösta. (Som om hon borde ha varit tyst - hur skulle det sett ut?)
Nu kritiseras hon för att kommissionsposten inte är den Reinfeldt trodde. Och så säger han sig plötsligt ha väntat ha någon tyngre uppgift åt henne (oklart vilken).

Och det är nästan riktigt roligt. Det är som om moderatledaren vill ge oss ett intryck av att han efter sommaren blivit ömsint och vill Wallströms allra bästa och därför surt muttrar att "det blev inte så bra…"
Det är sorglig partiegoism som bara går hem i moderatkvarteret på Lilla Nygatan. Ja, de som brukar vara sura är sura nu också. Reinfeldt bekräftar tyvärr att det viktigaste verkar vara att göra nationella partipoäng.

Kommissonsordföranden talar om att behålla och bygga Europas sociala modell och fortsätta med tillväxtpolitiken.

Från ett vänsterperspektiv finns det anledning både att stödja och driva på den här linjen. För i europeisk arbetsmarknadspolitik finns betydelsefulla inslag som börjat hotas på senare tid.

Tidigare har ju fack, vänster och goda liberaler byggt en arbetsmarknads- och näringspolitik som grundas på dialog, utbildning och utvecklande jobb. Alla dessa tre - dialog, utbildning och utvecklande jobb - formar viktig helhet i en europeisk satsning på bättre jobb som ger högre produktivitet. Och det har funnits mycket konkreta program för detta.

Detta är viktiga framtidsfrågor. Ska det vara fortsatt europeisk satsning på utbildning och utvecklande jobb? Nu pågår försök att försvaga den politiska linjen, pådrivet av arbetsgivarsidan och högerkrafter. Det ifrågasätts både i Sverige och bland andra högerkrafter i Europa.

Ett tecken är ifrågasättandet av vuxenutbildning - det är på gång. Ett annat tecken är kraven på längre arbetstider - också på gång. Ett tredje tecken är kraven om att Europa ska konkurrera med mer tayloristiska arbetsprocesser, som om produktivitetsutveckling enbart är en fråga om mekaniska moment.

Vänsterns alternativ måste vara att ta upp debatten om arbetets innehåll, effektivitet, organisation och styrning. Här behövs medverkan från fackliga organisationer och en bred vänster. Det handlar om både offentlig och privat sektor.
Uppgiften i debatten är inte alls att säga nej till allt, utan att stå för mänskliga värderingar och konkreta idéer om bättre arbetsliv. Det handlar om arbetsförhållandena på våra europeiska arbetsplatser, men i förlängningen också villkoren hos våra arbetskamrater utanför Europa.

I den europeiska modellen av utbildning, utvecklande jobb och dialog är det bara en sak som högern ännu inte tagit bort: dialog, för prata kostar dem nästan inget (och vill de inte lyssna behöver de inte bry sig).

De svagaste på arbetsmarknaden gynnas också av satsning på utbildning och utvecklande jobb. Det är en viktig väg för att klara integration och invandringsfrågor i Europa.

För ett Europa med solidaritet, mänskliga rättigheter och jämlika villkor i centrum krävs att vi jobbar politiskt och fackligt över nationsgränserna. Det handlar inte om vilken svensk som sitter i EU-kommissionen. Inga politiska uppgifter får bra lösningar utan eget engagemang från berörda människor - och där ska vänsterns aktivitet finnas, över alla gränser.

/io