Federalism eller inte, ett federalt Europa eller mellanstatligt?
Diskussionsvågorna går höga, både mot bakgrund av den föreslagna europeiska konstitutionen och varje europé som vill att det europeiska samarbetet ska präglas av demokratiskt folkligt inflytande.

En del kritiker av de nuvarande formerna brukar påpeka att dagens mellanstatliga samarbetsskick präglas mer av korridordiplomati än av öppenhet, mer av byråkrati än demokrati.

Skulle ett fastare, federalt samarbete vara mer demokratiskt än dagens demokratiska former? Den svenska debatten har i vart fall varit dålig på att tydligt och klart definiera vad federalism innebär.

En som tydligt och ganska kortfattat beskrivit federalism är Lauri Karvonen, professor i statskunskap vid Åbo Akademi, i boken ”Statsskick – att bygga demokrati” (SNS förlag 2003).

Stat
Innan vi går in på federalism kan det vara på sin plats att kort nämna vad en stat är:
”För att man skall kunna tala om ’stat’ måste det alltså existera givna geografiska gränser, inom vilka någon form av sammanslutning har laglig myndighet över såväl den inre (polismakt) som den yttre (militär) säkerheten.”

Karvonen (hans kursiveringar) skriver vidare att stater kan se väldigt olika ut:
”I de flesta länder har den centrala statsmakten en i princip oinskränkt myndighet över alla delar av territoriet. I en rad andra stater är emellertid betydande delar av statsmakten förlagd till den regionala nivån, där politiska representanter och myndigheter inom respektive region fattar beslut och fastställer dem autonomt. Den förra typen av stater kallas enhetsstater; de är unitära. Den senare typen kallas förbundsstater; de är federala.”

Sverige räknas som en unitär stat. Karvonen påpekar att det också finns mellanformer som varken kan räknas till rent unitära eller federala, inte helt ovanliga.

Federalism
”Ett land är federalt om statsmakten inom dess gränser är delad mellan en central och en regional nivå och myndigheterna på respektive nivå har omfattande självständiga och klart definierade befogenheter.”

Han skriver (kursiveringarna är Karvonens) att de viktigaste definierade ingredienserna i en federal stat är:

”1. Indelning av huvuddelen av territoriet i självstyrande regioner. Den regionala självstyrelsen skall vara den grundläggande princip enligt vilken statens territorium skall vara indelat. Endast mindre avvikelser från denna princip får förekomma.

2. Maktdelning mellan central och regional nivå. Det finns oftast en eller flera andra förvaltningsnivåer, men endast dessa två är grundläggande och till sina centrala befogenheter inte underställda någon annan nivå. Dessa befogenheter skall vara betydande, vilket innebär att båda nivåerna skall ha autonom beslutsmakt över något eller några breda och viktiga politikområden.

3. Jämbördighet mellan central och regional nivå. Det skall finnas garantier för att den grundläggande kompetensfördelningen mellan nivåerna inte kan ändras mot de självstyrande regionernas vilja. Oftast förekommer en sådan garanti i den skrivna konstitutionen, men i princip kan den också vara resultatet av en etablerad sedvänja.

Definitionen föreskriver alltså en samtidig förekomst av federal organisering av territoriet, kompetensfördelning mellan central och regional nivå samt garantier för federationens fortbestånd. Någon exakt eller entydig definition är det inte fråga om: den lämnar utrymme för varierande bedömningar.”

Federalism innebär alltså ”en kompetensfördelning mellan en central nivå och en delstatsnivå med var sin autonom maktsfär.”

De stater som själva brukar beteckna sig som federala är följande, enligt Karvonen:
Argentina, Australien, Belgien, Bosnien och Herzegovina, Brasilien, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Indien, Jugoslavien, Kanada, Komorerna, Malaysia, Mexiko, Mikronesien, Nigeria, Pakistan, Ryssland, Schweiz, Spanien, S:t Christopher och Nevis, Tyskland, USA, Venezuela och Österrike.

”Granskar man denna förteckning närmare i ljuset av ovan stipulerade kriterier på federalism märker man emellertid snabbt att skaran av ’förbundsstater’ är tämligen brokig”, skriver Karvonen, en del har bristande demokrati, andra har brister på ett eller annat sätt i regionernas befogenheter. Listan på stabila, demokratiska federala stater är därför kortare.

Karvonen skriver också:
”En stat kvalificerar sig inte heller som federation om blott någon eller några av regionerna har en tillräcklig grad av självstyrelse, medan andra direkt underlyder federalmakten.” Han exemplifierar med Finland (som har självstyrande Åland) och Spanien, där flera regioner har självstyre men inte alla.

Lauri Karvonen konstaterar att många normalt sett gör följande lista på krav på federalism (som han sedan har vissa invändningar emot):
* Federala stater bör vara demokratier.
* De skall ha en skriven konstitution.
* Den lagstiftande församlingen på central nivå skall vara indelad i två kamrar.
* De skall ha två av varandra oberoende uppsättningar domstolar, av vilka den ena skall hantera federala lagar.
* De skall ha en författningsdomstol.

Han säger att invändningar kan bland annat vara att kraven på författningsdomstol eller skriven statsförfattning kanske inte är en definierande egenskap hos federalism, utan en vanligt förekommande följd av en federal ordning. ”Detaljerade definitioner av detta slag riskerar emellertid att blanda samman ett fenomen med dess förutsättningar eller konsekvenser.”

Unitär stat
Motsatsen till federalism är en enhetsstat, unitär stat.
Karvonen skriver och exemplifierar med Norden:
”Är så inte fallet är landet organiserat som en enhetsstat. Att en stat är unitär behöver dock inte betyda att den är starkt centraliserad. T.ex. den för Norden karakteristiska kommunala självstyrelsen innebär en ansenlig decentralisering av den politiska makten. Ett sådant system kan dock inte betraktas som federalt eftersom det bygger på ett ensidigt beslut från riksmyndigheternas sida. Kommunerna har självstyrelse därför att parlamentet har så bestämt. Om t.ex. den svenskan riksdagen önskar återta självstyrelsen kan kommunerna inte hindra detta”.

En intressant sida av Karvonens beskrivning är att den inrymmer dynamik och utvecklingsmöjligheter. Han låser inte fast definitioner vid hur det ”måste vara”, utan pekar på variationer, vitalitet och växande.

För en vänster som önskar utveckla de demokratiska påverkansmöjligheterna är den unitära respektive federala formen intressanta att diskutera och jämföra. Här finns plats för visioner och diskussioner.

Demokratins former skapas ständigt. Det är ett kraftspel. Det handlar inte om svensk vänster ska vara med och skapa – utan hur stark vänstern i Europa ska vara.
Låt diskussionerna flöda!