Federalism: att dela makten i höjdled
Av Anders Ehnmark

Att ordet federalism fått så dålig klang i Sverige beror kanske på att vi övertagit ett amerikanskt språkbruk från Philadelphia cirka 1787. Det var då USA:s konstitution utarbetades.

USA hade varit ett statsförbund men gjorde sig till en förbundsstat.
De argument vi känner från detta tillfälle, framför allt i artikelsamlingen "The Federalist Papers", handlar om behovet av gemensamma krafter i särskilda frågor. Man hade upptäckt att unionen var svag i mitten. Dessa särskilda frågor är, skriver Alexander Hamilton, som var med:
försvar, lag och ordning, reglering av handeln utåt och mellan staterna, utrikespolitik.

Dela suveräniteten
Debattläget var speciellt, varför orden kunde misstydas, men federalismens principer var inte i fara i Philadelphia.
Tocqueville sammanfattar dem i sin Amerikabok: "det gällde att dela suveräniteten så att de stater som utgjorde unionen skulle fortsätta att styra sig själva i allt som hade med deras inre välfärd att göra, å andra sidan så att hela nationen, representerad av unionen, fortsatte att utgöra en enhet och sörjde för de allmänna behoven."

Det sista, ses besoins généraux, var kanske lite dimmigt, men man förstår tanken: de gemensamma frågor som ingen annan kan lösa.

Federalismens grundtanke då som nu är att dela makten i höjdled så att högre instans bara gör det som bara högre instans kan göra. Makten ska alltså ligga så långt ner som möjligt. Det är det som kallas subsidiaritetsprincipen.
Den är hämtad från katolsk socialfilosofi men ytterst från romersk taktik på slagfältet. Subsidium betyder hjälptrupper. Hjälptrupperna satt bredvid och tittade på så länge det gick bra, men gick det illa reste de sig och grep in.

Makthavare ogillar federalister
Så är det nu med. Federalismen har en stormig historia, och det är ofta farligt att vara federalist, eftersom starka makthavare ogillar det (under franska revolutionen kunde man bli halshuggen), men idén är genomgående att man måste ta isär makt för frihetens skull, även om det ibland är nödvändigt att sätta ihop makt för befrielsens skull.
Just goda gärningar kan efteråt fordra mycket maktdelning, påpekar Pierre Joseph Proudhon i Du principe fédératif 1863.

Jag tycker Vänster för Europa har en uppgift att tala närmare om dessa idéer, som är missförstådda här.

Vi behöver dem nämligen för att lösa de stora frågor som Europakonstruktionen ställer: hur bädda in marknaden i demokrati i en internationaliserad ekonomi, där delar av den ekonomiska makten redan lämnat nationalstaten - och samtidigt behålla all utövningsbar bestämmanderätt här.

Med utövningsbar menar jag att det finns makt att utöva den med. Finns det inte det måste den demokratiska bestämmanderätten sträckas ut till den punkt där makten är. Subsidiaritetsprincipen är en tumregel med vilken man kan få ordning på dagens konstitutionella oreda. Det ligger ju många konstiga förslag.

Vi har ett avvikande språkbruk (federalism = superstat) men samtidigt en viss historisk erfarenhet av federalism. Den går långt tillbaka.
På grund av landets öde vidder har lokalt självstyre i häradsting och på sockenstämmor ofta varit nödvändigt. Då det fortaste en befallning kan färdas är i galopp (10 km i timmen) kan Stockholm inte lägga sig i mycket. Samtidigt finns en tradition av att vid behov föra upp ärendena på högre nivå. Det kallas att gå till kungs. 10 km i timmen då med.

Federalismen är i Sverige delvis känd men inte erkänd.

ANDERS EHNMARK