Vänstern måste därför se längre än till den egna nationalstaten.

Att bygga upp en regional organisation av samarbete ... är en komplicerad process.

Fördraget ger reglerna för politiken.

...inom EU arbetar staterna med de befogenheter de tillsammans kommit fram till ska skötas gemensamt och dessa måste avgränsas och ges inriktningar... den nuvarande hegemoniska balanspunkten...

EU sägs bygga på värden som respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, jämställdhet...

Målen ... en hållbar utveckling, en "välavvägd" tillväxt i en social marknadsekonomi, där "full sysselsättning", "prisstabilitet" och "sociala framsteg" eftersträvas...

...främja freden, utrotning av fattigdomen, skydda mänskliga rättigheter...

Öppenheten stärks

De nationella parlamenten får tydlig roll

Rättighetsskydd

Om vi inte samarbetar kring en fråga har vi naturligtvis större formell beslutsfrihet men vår möjlighet att påverka...

När är ett beslut "överstatligt"?

Om samarbetet något ökar antalet gemensamma beslut så betyder det inte att makten över samhällsutvecklingen därför automatiskt minskar inom vart och av länderna.

Påståendet om "superstat" sprids med avsikt att hetsa upp den EU-negativa opinionen. Europas problem är ett annat.

Fördraget om EU-konstitution en bra helhet!
av Kenneth Kvist

I

Ska vi kunna skapa rättvisa i en värld där - med Zygmunt Baumans ord - demokratin inte följt med ekonomin och makten ut i det globala rummet, måste regionala samarbeten, som EU, utvecklas, föregå och bilda basen för en nödvändig framtida global demokrati.
Så, och förmodligen bara så, kan de väldiga kapital- och maktformationer som flyter runt i ett "okontrollerat och underinstitutionaliserat globalt rum" (Castells) åter ställas under demokratisk och social kontroll.

EU kom inte till och utvecklas inte i perspektivet av en sådan historisk mission. De ursprungliga avsikterna med unionen var snarare att stärka europeiskt kapital och eurocentriska ambitioner. Men likväl bär unionen, som den nu existerar, på denna möjlighet. Det är den europeiska vänsterns uppgift att arbeta för att EU tar denna möjlighet och konsekvent bidrar till en demokratisk och rättvis världsordning.

Kapitalets globalisering har gjort att tron på unika nationella vägar till större och bestående progressiva förändringar numera är illusioner. Att därför verka för utträde ur EU eller unionens upplösning är ingen vänsterpolitik, vare sig det sker för den nationella suveränitetens skull eller i den välvilliga tron att det är för arbetarklassens skull. Vänsterns uppgift är istället att utveckla sina framgångslinjer samtidigt för den egna staten och EU, i förbindelse med alla vänsterkrafter i Europa. Det nationella steget är otillräckligt för att ändra makt- och fördelningsmekanismerna. Vänstern måste därför se längre än till den egna nationalstaten. Den måste ta det europeiska steget för att på allvar kunna ta det globala.

Hur skall vänstern och arbetarrörelsen, om vi inte lyckas vinna majoriteterna bland de europeiska väljarna, effektivt kunna bidra till en ny världsordning och skapa en global demokrati?

EU är inte någon en gång för alla given fix politisk kropp med en statisk roll i världen. Unionen formas och förändras av växlingarna i styrkeförhållandena i den politiska och sociala utvecklingen i Europa.

Trots att olika krafter har olika syften och önskemål med EU, är vi i Europa i färd med att utveckla ett nytt sätt att föra stater och folk närmare varandra. Att bygga upp en regional organisation av samarbete mellan stater som också ska ha mera direkta demokratiska element är en komplicerad process. Den har att beakta båda olika politiska, ideologiska och nationella intressen och konflikter. Ett rent mellanstatligt samarbete är alltid främst ett samarbete mellan regeringar. Dess metod är därför diplomati och slutna överläggningar. Vad EU försöker göra, och där den nya författningen är ett steg, är att kombinera att unionens omfattning bestäms av staternas regeringar och parlament, men att den arbetar med ökad öppenhet, ökade inslag av parlamentarism och kontroll.

II

Det fördrag om konstitution för EU, som EU: s regeringschefer har enat sig kring, följde i stort framtidskonventets förslag. Det blev det en bra helhet, som genom konventet har en förankring i medlemsstaternas största politiska partier och bland den överväldigande majoriteten av partigrupperna i EU-parlamentet.

Detta betyder inte att alla frågor är färdiga eller har fått tillfredställande lösningar.

Fördraget ger reglerna för politiken. Dessa måste en bred majoritet kunna samsas om. Eftersom EU är ett samarbete länder emellan måste också de politiska områden, där samarbete ska ske anges, liksom grundregler och några allmänna utgångspunkter för dessa områden. Detta skiljer EU-fördraget från nationella författningar. Nationella parlament kan ta och ge befogenheter. Därför behöver mestadels inte politiska inriktningar anges precist i nationella författningar. Men inom EU arbetar staterna med de befogenheter de tillsammans kommit fram till ska skötas gemensamt och dessa måste avgränsas och ges inriktningar, just därför att utgör "tilldelade befogenheter". EU-fördraget måste därför inom politikens olika områden ange "vad" inom dessa samarbetet skall avse och "varför" det ska ske.

Ett fördrag om konstitution, som det handlar om, är inte och ska heller inte vara ett program för en viss politisk riktning, vare sig vänster eller höger. Den återspeglar då vad de dominerande politiska krafterna i Europa kan komma överens om. Vi skulle kunna se det som ett uttryck för var den förhärskande politiska ("hegemoniska") balanspunkten i Europa just nu ligger. Därför är det av intresse och vikt vilken värdegrund och vilka mål fördraget ställer upp för EU.

Värden och målsättningar i fördrag eller konstitutioner - och för den delen även i partiprogram - är nästan alltid väldigt allmänna. De kan inte i snäv mening vara juridiskt bindande men har stor politisk betydelse.
EU sägs bygga på värden som respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, jämställdhet mellan kvinnor och män, icke-diskriminering, rättstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Mångfald, tolerans, rättvisa och solidaritet betonas.

Målen sägs vara att främja freden, de nämnda värdena och folkens välfärd. Man vill ha en hållbar utveckling, en "välavvägd" tillväxt i en social marknadsekonomi, där "full sysselsättning", "prisstabilitet" och "sociala framsteg" eftersträvas och som bygger på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. Unionen ges också uppgiften att bekämpa "social utslagning och diskriminering, främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnens rättigheter".

Globalt tar unionen på sig bl.a. att främja freden, utrotning av fattigdomen, skydda mänskliga rättigheter, fri och rättvis handel samt att respektera internationell rätt och FN-stadgan.

Detta är goda ambitioner.

Att de står där bildar utgångspunkt för politiken och de är inte sämre här än när liknande allmänna formuleringar förekommer i partiprogram, kongressuttalanden eller som målsättningar i nationella konstitutioner. De är viktiga viljeyttringar. Hur de kan och ska konkretiseras i faktisk politik avgör - utöver de objektiva historiska omständigheterna -utfallet i kraftmätningarna mellan de olika riktningarna i politiken. Men att de står där gör att deras efterlevnad och uppfyllelse kan sättas i fokus för politiken.

III

Målsättningen med det nya fördraget är inte att i grunden stöpa om EU. Den har ställts mera begränsad. Det gäller att öka läsbarhet och klarhet, att ersätta tidigare virrvarr av olika fördrag och protokoll med olika korshänvisningar med något som utmärks av tydlighet. Detta är i sig en nog så betydelsefull demokratisk ambition, som i huvudsak klarats väl. Dessutom har mängden beslutsformer och olika beslutsbenämningar och deras olika rättsliga valör reducerats kraftigt, vilket verkligen kan göra EU processerna lättare att följa.

Det nya fördraget erbjuder dock flera väsentliga förändringar i sak och till det bättre jämfört med nu gällande fördrag. Om det nya fördraget stoppas är det dessa förbättringar som omintetgörs. Det som kritiken hittills riktat in sig på står, frånsett röstvikter och ökat samarbete för brottsbekämpning, i allt väsentligt redan i befintliga fördrag.
De nyheter jag tycker är viktigast är följande:

Öppenheten markeras nu som utgångspunkt när det gäller tillgänglighet till unionens dokument.
Dessutom ska ministerråden vara offentliga när de diskuterar och beslutar om lagar. Detta ökar möjligheterna både för allmänhet och nationella parlament att utöva politisk kontroll av hur medlemsländernas ministrar faktiskt agerar.

De nationella parlamenten ges också för första gången en tydlig roll i EU-arbetet. De får en möjlighet att slå larm om de anser att kommissionen lägger förslag på områden som ska skötas nationellt. De får också tydligare tidsgränser för när de får tillgång till förslag.

Detta kan kanske tyckas begränsat men dels har ingen föreslagit något bättre och dels är det ett konstitutionellt komplicerat område som rör en central punkt i ländernas konstitutionella självbestämmande.
Staterna kan inte gemensamt på EU-nivå besluta vad de nationella parlamenten ska göra när de arbetar med EU-frågor det är de nationella parlamentens egen sak. Men att de nationella parlamenten här ges en uttalad roll och ges denna möjlighet befordrar ett mera aktivt arbete med EU-frågor utan att det tummar på deras konstitutionella ställning.

Med det nya fördraget kan och ska EU ansluta sig till den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Detta möjliggörs av att EU blir en "juridisk person". Samtidigt antar EU en juridiskt bindande rättighetskatalog som ska gälla för EU:s institutioner och för medlemsländerna när de tillämpar unionsrätten. Därmed får vi inom EU ett utomordentligt starkt rättighetsskydd.

IV.

Innebär det nya fördraget en otillbörlig maktförskjutning från medlemsstaterna till EU? Att så är fallet hävdar de som inte vill ha det nya fördraget. De anför också att EU:s makt ökar och medlemsstaternas minskar därför att man nu på ett antal områden övergår man från enhällighet till kvalificerad majoritet och dessutom ökar samarbetet på området som har med inrikes- och rättsfrågor att göra, d.v.s. brottsbekämpning och asylrätt.
Men frågan är inte på detta sätt matematisk.

Vi är en del av EU. När makt ska utövas på EU-nivå är Sverige som stat med i detta maktutövande.
Om vi inte samarbetar kring en fråga har vi naturligtvis större formell beslutsfrihet men vår möjlighet att reellt påverka objektet för vårt beslut behöver ju därför inte vara större. Om vi beslutar tillsammans med andra måste vi ta hänsyn till de andra och beslutet blir då inte enbart vårt eget eller enbart format av oss, men beslutet kanske har starkare verkan på det vi beslutar om. Frågan om i vilket fall vår beslutsmakt ökar eller minskar har således inget enkelt svar utom i demagogins värld. Makten har på flera områden de facto gått ifrån nationalstaterna, och om dessa då söker beslutsmakt ihop med varandra kan många gånger deras reella makt bli större.

Frågan om överstatlighet är också en fråga som ofta förenklas. När är ett beslut "överstatligt"? Ett svar skulle vara: När staten mot sin vilja måste leva efter regler den själv inte vill ha. Men om en stat skulle förtrycka sin egna medborgare genom att helt eller delvis åsidosätta deras mänskliga rättigheter, är det då fel att andra stater eller solidaritetsrörelser utanför denna stat försöker förmå den att följa konventionerna om mänskliga rättigheter? Svarar vi nej på den frågan har vi accepterat överstatlighet.

Ser vi dessutom saken från dess reella sida, har varje kompromiss i varje samarbete stater emellan ett element av överstatlighet i sig. Och vidare:
Om nu i unionen t.ex. 24 länder vill samarbeta kring en fråga, fullt i enlighet med deras nationella suveränitet, men det 25:e landet inte vill, går då bara "överstatligheten" i en riktning?
Alltså om det 25:e landet i gemenskapen tvingas följa de 24:s beslut då är det överstatligt. Men om de 24 måste rätta sig efter den endas vetorätt har inte också det ett drag av överstatlighet i sig, fast så att säga åt andra hållet!?

Vi är med i EU för att samarbeta med och samordna oss med andra stater och folk för att underlätta handel att kunna ha inbördes öppna gränser och kunna vara med och gemensamt forma vår framtid i Europa. Maktdelningen mellan olika beslutsnivåer är inte ett nollsummespel. Och den är inget man gör för att jäklas med medborgarna. Det handlar om att finna former som avser att göra det gemensamma livet bättre och den gemensamma politiska kontrollen över utvecklingen starkare.

Om samarbetet något ökar antalet gemensamma beslut så betyder det inte att makten över samhällsutvecklingen därför automatiskt minskar inom vart och av länderna. Gemensamma beslut är både nödvändighet för de öppna gränserna och för att tackla gemensamma gränsöverskridande problem.
Påståendet att EU med det nya fördraget tar ett stort kliv mot att bli en "superstat" sprids med avsikt att hetsa upp den EU-negativa opinionen. Unionen får bara de befogenheter den tilldelas av folkvalda regeringar och parlament. Samarbetets omfattning bestäms av medlemsstaterna och ingen av dem vill ha unionen som stat över sig. Detta kan ju inte heller vara nära en realitet om vi betänker att EU:s budget bara omfattar ca en procent av medlemsländernas BNP. "Superstatshotet" är demagogiskt nys.

Europas problem är ett annat.
Nationalismen och de nationalstatliga egenintressena i Europa och att högern samlar så många väljare, är starka hinder för att EU ska utvecklas till den strategiska del av en global motmakt mot det redan globaliserade kapitalet som verkar alltmer ovanför och alltmer oberoende av stater, politik och demokrati. Att övervinna dessa hinder är den Europeiska vänsterns och arbetarrörelsens stora utmaning.

Kenneth Kvist
Styrelseledamot i Vänster för Europa