Vänster
för Europa 
Turkiet och nervryckningar i svensk vänster
När
Turkiet vill inleda förhandlingar med EU rapporterar Ekot hur kandidaterna
till EU-parlamentet ställer sig.
Kristdemokraterna överraskar inte, de vill se ett EU som vilar på
kristen grund och säger nej till förhandlingar med Turkiet.
Mest uppseendeväckande är svaren från kandidaterna på
den socialdemokratiska listan liksom vänsterns och miljöpartiets
kandidater.
Nej till Turkiet, säger de unisont, enligt Ekot.
De vill ha
Turkiet med i EU (sägs det), men när det kommer till kritan
vill de inte agera. De vill inte ge Turkiet ett datum för förhandlingar
med EU.
En kandidat säger sig inte veta hur hon tycker (socialdemokraternas
toppnamn Inger Segelström).
Obegripligt ter sig alltsammans.
Turkiet skulle betyda mycket för EU. Och EU skulle betyda mycket
för Turkiet.
För Turkiet finns det andra alternativ. De kan vända sig åt öst-nord, det finns traditioner till det. En sådan utveckling skulle försvaga den turkiska arbetarklassens förhållanden, och kanske även den spirande demokratin i landet. EU å andra sidan skulle kunna stärka både demokrati och arbetarnas rättigheter och förhållanden.
De svenska kandidaterna spelar ett spel för de negativa krafter inom Turkiet som hävdar att EU aldrig vill ha med turkarna, utan bara vill komma åt naturtillgångar och annat. De negativas mål är att vända Turkiet i en riktning bort från Europa, bort från demokrati, dialog, minoriteters rättigheter och bort från arbetslivsförbättring.
Hur kan svenska
vänstern agera så?
Har vänstern skrämts av att turkiska regeringspartiet är
ett religiöst och konservativt parti? Skrämts till paralyserad
psykos? I så fall är de på samma bog som kristdemokraternas
reflexmässigt renlärigt religiösa nejrasism.
Om politik grundas på sådana nervimpulser är det är
riktigt illa.
