Anslut dig
Skicka ett epostmeddelande till oss om du vill bli medlem i föreningen.

Dokument
•Plattform
•Verksamhetsplan

Kontakt:
Berra Åhnberg 070 - 255 58 22
Ingemar Olsson 070-575 25 26

Kommer EU acceptera Turkiet?

Första fördomarna möter jag på flygresan. Mannen bredvid mig säger sig ha besökt Istanbul flera gånger, hans kvinnliga sällskap säger detsamma, och de två påstår erfaret att bil kör turkarna som galningar.
”Alla bilar har bucklor”, säger han, ”det verkar som om de levereras med bucklor, haha.” Han varnar mig för trafiken, i övrigt är det fint.

Jag hade aldrig varit i Turkiet. Men det visar sig att trafiken är OK, inga bilar har bucklor och mitt intryck är att gatorna domineras av minst lika nya, minst lika fina bilar som i Sverige.

Osman - vänsterturk som stöder regeringens linje
Turkiet som nu får en plats i Europa. Landet knackar på EUs dörr. Viktigare är nog knackandet på den folkliga dörren. Framgångar i schlagerfestival, succéer på fotbollsarenor och i andra idrottssammanhang.
Det finns många fördomar om Turkiet. Att landet varit undangömt måste också tillskrivas diktaturen, militärmaktens plågsamma dubbla roll och att även utrikesturkar haft kritik mot sitt eget land.

Men det är nya tider. Innan resan säger min turkiske vän Osman, som själv är en sann radikal, en rad berömmande ord om regeringspartiet AKP (som är muslimskt och konservativt som svenska Kd ungefär):
”Jag är vänster, men Turkiets nuvarande regeringsparti har gjort mer för demokratin och genomfört bättre reformer än någon tidigare regering. Den här regeringens politik har mitt stöd.”

Min turkiske vän framhåller att hans politiska motståndare AKP trots allt på ett sätt som ingen annan skapat dialog, både inom landet och utom. Han menar att AKP har dialog med minoriteter i landet och erkänner dem på ett öppnare sätt än tidigare, likadant med dialog med olika politiska krafter. På samma sätt drivs dialogen inom utrikespolitiken – se EU, Grekland, Cypern som exempel.

Vad vet vi?
Turkiet dras med sin historia. Egentligen är det ett land med härliga människor, naturliga rikedomar och en fantastiskt rik kulturell skatt. Men vi i Sverige läser inte om Mellanösterns historia. Vi repeterar om romarriket gång på gång i skolan, men aldrig det osmanska imperiet som vi knappt får höra talas om.
Ändå har Turkiet kultur och natur som slår det mesta – och naturscenerier mer förbluffande än Grand Canyon. Och när vi reser söderut från Ankara passeras vetefält som är lika vidsträckt oändliga som de böljande vetefälten i västra Frankrike. Landet har rikedomar. Vem ska styra dem?

Någon säger under resan: ”I Turkiet är staten fattig och människorna rika.” Det är en karakteristik med en viss sanning, verkar det. Statsmakten är långt ifrån övergödd, välfärdssystemet är inte vidare utbyggt, statistiken talar om arbetslöshet och fattigdom – men människor bor i hus, kör bil, och vill inte betala skatt (de får inget i retur för inbetald skatt, kanske de tänker).
Så uttrycket om staten som fattig och människorna som rika får försöka fånga en symbolik med komplicerade samband: människor, samhälle och fördelning. Moment 22: staten får legitimitet om den kan fördela pengar, men staten kan inte fördela förrän den drar in pengar, och ingen vill betala för staten har inte legitimitet…

"EU kommer aldrig acceptera Turkiet."
Turkiets förhållande till EU har likheter med Sveriges. Det finns grupper som inte på några villkor vill att Turkiet ska med i EU.
Argumenten skiljer sig och EU-motståndarna följer grovt sett ett par politiska huvudlinjer.
En linje är mer som argument än linje. Dessa säger att det är meningslöst att tro att EU skulle acceptera Turkiet. EU kommer ställa krav, vi turkar kommer anpassa oss, men egentligen vill inte EU ha Turkiet som medlem utan dom i EU kommer vända oss turkar ryggen vad vi än gör.

EU-diskussionerna stämplas av sina inhemska kritiker som cyniskt politiskt spel och i grunden nedvärderande. Dessa kritiker misstänkliggör EU. De anspelar på turkisk (naturlig) stolthet och självkänsla.
Politikerna anses vilja uppnå något hemligt mål, utnyttja Turkiet och turkarna kommer bli lurade. (EU påstås bara vilja utnyttja landet – det känns igen hos svenska nej-sidan om EU och Sverige.)

Islamister och östorienterade
Men det finns två mer uttalade politiska linjer i EU-motståndet. Islamister som vill skapa ett mer muslimskt Turkiet snarare än rörelse mot EU är den ena linjen – men inte särskilt uttalad, tvärtom överraskande svag i de möten vi har. Tvärtom är det regerande partiet, som är muslimskt, tydligt positiva till EU-medlemskap.

Det finns också de EU-motståndare som ratar och förkastar EU och säger sig föredra ett närmande mot Ryssland och andra grannar i norr och öst. Här finns en politisk historisk traditionell gemenskap att falla tillbaka på, en långtida kontakt med dessa länder snarare än med Europa.
Så ser den tunga EU-kritiken ut och den fanns som en politisk bakgrund i många av de fackliga och politiska samtal vi hade.

Vi träffade de högsta ledningarna för de tre största fackliga organisationerna, och partitoppen i såväl det regerande AKP som socialdemokraterna (största oppositionsparti) och alla talade om närmandet till EU, men några betonade också skepsisen i landet.

Stabil demokrati? Jämför med Spanien, Portugal, Östeuropa
Turkiets konservativa regering har slagit in på en reformväg. Det viktigaste med den är att demokratins institutioner stabiliseras och ekonomin blir starkare. Militärens roll minskar och det lär vara en omöjlighet för den traditionellt sett starka militären att gripa in och ändra politiken.
Men inte bara bland parti- och fackliga företrädare märks förändringen. Minoritetsgrupper accepteras tydligare än förr, både av statsmakten och av människorna ”på gatan”.

Är det en stabil demokratisk utveckling i Turkiet? De bedömare vi talade med anser det – och strävan till ett närmande med övriga Europa bidrar till den demokratiska stabiliteten.

Det är nära till hands att göra paralleller. På 1970-talet blev Grekland, Portugal och Spanien av med sina fruktade militärdiktaturer, och som demokratier anslöts de till det europeiska samarbetet. Ingen ifrågasätter deras stabilitet idag. På 1990-talet föll järnridån och diktaturerna där.
Nu ansluts de till EU och för den demokratiska processen finns bara en bred väg framåt. Inte längre fruktas deras militär eller säkerhetspolis eller behandling av ”oliktänkande”. Samma utveckling pågår i Turkiet, och en drivkraft där är viljan att få vara med om demokrati och välstånd som delas av och skapas av Europas folk.

Utvecklingen går fort. Utvecklingen rinner lika snabbt och ogripbart som vattnet i Bosporen. Bosporen är det vackra sund som delar Istanbul, ett brett och slingrigt sund där vattnet kraftfullt forsar mellan Svarta havet och ner mot Medelhavet och är hårt trafikerat av stora båtar.
Det är ett spännande, magiskt vatten, som i tusentals år varit en korsväg och mötesplats och militärstrategiskt viktigt.
Bosporen är vacker också. Istanbul ligger på massor av bergskullar och staden klättrar i etapper runt Bosporens vatten. I solsken och månljus har det alltid räknats som gränsen mellan Europa och Asien.

Bron till förståelse och möten
Nu är det också möjlighet att Bosporen och Turkiet blir en symbolisk bro mellan Europa och Asien.
Turkiet i EU skulle kunna spela en strategisk roll som fredlig brobyggare mot länderna österut och norrut. Det skulle kunna stärka Europas roll och uppgift för fred, demokrati, välstånd och fackliga rättigheter.

Arbetarklassen i Turkiet skulle behöva EUs stöd för att utveckla sina rättigheter. För dem vore det bättre med EU-stöd än att landet politiskt orienterar sig åt Ryssland till, åtminstone i det tidsperspektiv vi kan överblicka idag.
Facken är inte särskilt starka. Det är svårt att få till stånd kollektivavtal. Här kan EUs regler bidra till nya, välgörande villkor för Turkiets arbetare att få starkare rätt att sluta avtal på arbetsplatserna.

...och problem
Turkiet dras fortfarande med politiska problem. Det finns politiska strukturer, som i alla länder, som ifrågasätts för att de begränsar friheten. Till exempel är det centralmakten i Ankara som står för beskattningen, och sedan fördelar skattepengar ut i kommunerna.
Och det är en gammal sanning att centralmakten favoriserar sina egna lokalpolitiker och missgynnar lokalpolitiker med annan partifärg. Det får till effekt att människor helst röstar på samma parti i både riksval och lokala val, för dummare är man inte. Men det får negativa effekter på pluralismen i turkisk demokrati.
Men det är givet att Turkiet platsar i EU, att Turkiet har viktiga roller att spela - och att EU kan få en viktig roll för Turkiets demokrati och fackliga utvecklingsmöjligheter.
/io